Jag har två hundar som är så olika varandra.
Amillo är mycket osäker vid hundmöten och helst hundar som kommer rusandes fram. Då får han flyktkänslor och förlitar sig inte på någon.
Myy är tvärt om. Hon vaktar gärna och har en väldigt stor aura som man BÖR respektera, annars nyper hon gärna till.
Detta är något som jag arbetar dagligen med. Ni kan se även här
http://emmaamillomyy.blogspot.se/2013/01/motionera-med-hundarna_7.html där jag skriver mycket kort om hur jag bl gör på promenaderna.
Men sen kommer vi till andra hundägare. Dom som tror dom har koll på hundarna vare sig dom är kopplad eller lös.
Ständigt kommer det fram hundar till oss när vi är ute och går. Än om jag har mina lös eller kopplad eller om DOM har sina hundar lös eller kopplad. (Ja tro mig, det har kommit fram X antal hundar med kopplet släpandes efter sig.)
"Oj jag ber om ursäkt! Det var inte meningen men det gick ju bra."
"Ja ha, det är en tik. Det är därför min sprang fram."
"Ja ha det är en hane. Det var därför min sprang fram."
"Men hon brukar ju alltid lyssna."
"HON ÄR SNÄLL!!!"
"HAN VILL BARA LEKA!!!"
Ja har fan hört alla olika historier på varför DERAS hundar kommer fram till MINA.
De ni hundägare inte förstår är att varje gång det kommer upp en lös eller kopplad hund fram till mina hundar så ökar Amillos ängslan över andra hundar. Myys självkänsla, vakt och aggressivitet ökar och hon biter. Och detta är något jag försöker jobba bort. INTE ÖKA!!!
Att jag, mycket sällan, kan ta en promenad med mina hundar här i bostadsområdet, i skogen eller på min egen tomt, utan att behöva känna mig nertryckt är fan jobbigt. Att gå tillbaka tio steg i vår utveckling om att vara trygg och stabil med matte är bortkastad.
Skulle jag släppa tyglarna på mina hundar, som jag just nu vill göra, kommer jag ha en stackars tax som är livrädd för att gå ut och en som kommer slita andra hundar i stycken. Och det är fan inte mitt fel! Det är ni hundägare som inte ansvarar över era hundar. Det är NI som förstör mina hundar och mitt arbete med dom.
Ja ni får tycka att jag drar alla över en gräns. Det fanns en gång när jag såg mellan fingrarna och det bara var "vissa" som hade jobbigt med sina hundar. Men på senaste år är det olika hundar, olika typer av hundägare, olika raser osv som dyker upp och ja, då drar jag kanske för många över min gräns men JAG måste få säga till. Detta är inte hållbart i min familj, i mitt yrke.
Jag måste visa en bra fasad och vara ett gott föredöme i min bransch. Det gör att jag inte kan släppa tyglarna på mina två hundar. Jag måste le, gå tillbaka dessa tio steg som vi tappat, på grund av ETT hundmöte som kommer allt för ofta, och jobba vidare. Det är som att en piano flyttare får pianot över sig varje gång den arbetar. Eller en som river byggnader river fel byggnad lite nu och då. Att ständigt få bakslag och inte komma framåt.
Jag tappar lusten på mycket när era hundar rusar fram och förstör. Jag tappar lusten och tron på hundägare. Jag tappar lusten på att vara hundägare. Jag tappar lusten på träningen då jag alltid går bakåt. Enda sättet att ha en bra hund i denna värld är att ha en hund som tolererar allt. Att bli biten i, sliten i, skrämd på promenaden för att en främmande hund ska komma och skälla ut en, osv. Listan kan göras lång. Men vad är det då för hund, jo en död hund.
Nä jag tappar allt och det är inte mitt fel känns det som just nu...