Vilse i bollen

Ja just nu kan jag inte säga mer än att jag är vilse. Utpumpad på all energi och vilsen i mig själv.

Igår kväll gick polisen ut med information om en försvunnen 12 årig tjej här i Domsjö. Rysningarna i hela kroppen började redan där. LaTanya är 11 år, hon har 12 åringar i klassen och hon känner en del i klasserna ovanför. Det är på "rätt sida" av Domsjö så hon går garanterat på Domsjöskolan. Ja 1+1 blir 2 och det är nog någon som tjejerna känner eller känner till. Men vad har hänt?!?!
Med en oro i kroppen somnar jag och planerar morgondagen. Hur förbereder man sina två barn att deras klasskompis kanske är försvunnen och att försvunnen kan innebära många olika saker bl kidnappning och död.

Klockan halv fem ringde Rogers telefon. Hemvärnet ville kalla ut honom för skallgång och jag kände direkt. Vad kan JAG göra? Roger kan inte slita sig från jobbet men vad kan då istället JAG göra. Jag, en gravid kvinna i vecka 36 med två hundar.

Hela morgonen avböjde Polisen hjälp från allmänheten och vid 10 tiden samlade dom upp sig. Då kom bl Missing People och andra föreningar i området på tal och dom öppnade en bred kanal för att kunna utöka sökningen på tösen. Halv 11 hittades hon vid liv, tack och lov.

Men då till min förmiddag. Jag har gått här hemma av och an för att lägga ett beslut. Ska jag ta hundarna och gå skallgång om så behövs? Ska jag utsätta kroppen för det då det blir svår terräng?
Efter rådfrågning med min bättre hälft kom jag fram till att Ja jag beger mig ut i skogen. Då har jag iaf försökt. Sedan om jag då ligger däckad i två dagar må så vara. Jag har varit med och försökt hitta en person, en tolv årig flicka som kan vara en kompis till mina två.
Ja som du förstår så behövde jag inte rycka ut vilket kändes skönt. Men ändå, denna oro och jobbiga känsla i kroppen att vara otillräcklig. Den har tagit musten ur mig.

Mamma kom sedan och vi körde ett tok rejs med kartonger och packning. Tusen tack mamma!!!!

Sedan kom denna känsla tillbaka, att inte räcka till. Att inte kunna tillfredsställa, att inte kunna hjälpa till. Den knäcker mig i tusen bitar och kommer lite nu och då. Det är inte meningen att jag ska ha krämpor i kroppen, det är inte meningen att jag ska ha för hög vilja till att göra saker men kroppen säger blankt NEJ. Under denna graviditet har nog psyket mått som sämst (känner jag just nu).
Att vilja bära dessa flytt kartonger, att inte behöva be om hjälp. Att kunna riva och poka på i huset, utan att köra slut på pappa och Roger (som redan har för mycket att göra).

Nä just nu är jag inte mentalt stabil för fem öre. Tårarna sprutar och jag behöver något annat. Men vad?