November 2011. Jag går på min sjukskrivning på grund av diverse saker men främst för att jag inte får min vardag att gå ihop med jobbet.
December 2011. Jag fortsätter min sjukskrivning och tar mig en allvarlig funderare över min situation, arbete, vardag osv. (Nej jag och Roger tänkte då inte gå ifrån varandra.)
Januari 2012. Min anställning på Lidl avslutas utan någon fundering. Avtalet förlängs inte och jag slutar där halvhjärtat. Det är TOPPEN arbetskamrater men arbetstiderna fungerar inte för mig. Då brakar även helvettet lös för mig.
Den första Januari skriver jag in mig på Arbetsförmedlingen och avsäger mig fortsätt sjukskrivningen i hopp om att få bra hjälp för att hitta arbete och att på stämpla.
3:e januari går jag in till AMS och träffar då min handläggare, vi kallar honom F. Han är tveksam om han kommer vara min handläggare i framtiden men han tar sig an mig med varmt hjärta och styr upp situationen. Han förstår mig.
Vi kommer fram till att jag bör byta arbetsinriktning. Vi pratar om svetsningen och CNC. Jag har nu tre månader på mig att skaffa information om utbildning, skaffa en kort praktik och för att sedan komma in på utbildning och sedan vidare få arbete.
Jag hade nu kraft till att verkligen ta dessa steg ut i världen. Men, jag påpekade att jag var mer intresserad av montering och ville ha ett löd certifikat. Han skulle återkomma med den frågan om dom kan stå utbildning.
Efter en månad så har jag ännu inte hört något angående stämpling. Jag kontaktar dom och dom ska återkomma per post.
En vecka till går och dom behöver en massa kompletteringsuppgifter från 2009. VA FAN?!? 2009!!! Dom säger i alla papper att man ska kunna påvisa aktivitet ett år tillbaka och detta ska finnas papper på med giltig underskift. Det står inget om 3 år tillbaka.
Ja ja, sagt och gjort så skickar jag in dom förbannade papperna och två veckor efter får jag avslag.
Under denna period så har jag kollat upp utbildningen. Ja den ser OK ut men va fan. Det är en utbildning. Hur lätt har jag för utbildningar? Sedan har jag kollat upp företag som innefattar montering och svetsning. Men att ha så pass lite pengar att man inte ens vill ta bilen sätter käppar i hjulen på mig.
I mitten på Februari börjar jag söka min handläggare F för att få dialog på hur jag kan lösa problemet med den ekonomiska biten samt att jag börjar känna mig avtaggad till en utbildning. Det blir för mycket. Jag vill ha jobb!
1 ½ månad senare hör jag av honom och då har jag redan gått in i väggen många gånger. Jag tycker synd om som människor och djur som lever med mig ibland.
Jag har vid denna tidpunkt skaffat ett läkarintyg som påvisar mina problem. (Detta intyg ansåg han inte behövdes förns Efter jag gått utbildningen. Läkarintyget ska sätta mig i ett typ av kod system som gör att jag blir varslad rätt i systemet och jag har lättare att få anpassade jobb.) Varför vänta med ett intyg som kan påvisa mina problem och som gynnar mig?
Ja så i onsdags så var det tid att träffa honom. Ett hastigt möte som han trodde skulle ta 15 min tydligen. (Jag hade tid 15:45 och dom slutar jobbet 16:00.)
Jag går dit och berättar läget. Att jag inte fått någon ekonomisk ersättning som gör att jag verkligen inte orkar tänka på en utbildning. Jag behöver jobb för att få igång mitt liv, min ekonomi och för att sedan kunna börja gå igen.
Jag ville veta vad som innebär med praktik, hur länge, vart jag får pengarna ifrån. Vad jag ska säga till dom som tar emot mig osv. Han satt som ett frågetecken hela vägen genom samtalet. Och vad lägger han till? "Jag har hittat en annan utbildning som du kanske kan tänka dig." FITTA!!!
Jag förklarade för honom att jag i januari avstod en vidare sjukskrivning för att kunna satsa på ett bra, anpassat jobb till 110%. Då undrar han vem idiot till läkare jag har som pressar mig så hårt och vill att jag ska ut 100% när jag inte klarat av att arbeta 5% på tidigare arbetsplatser. Hej F. Den idioten är JAG.
Jag har denna vision att OM jag hamnar på rätt arbete tex industrimontering. Där jag VET vad som händer varje dag, där jag VET att jag jobbar måndag till fredag. Där jag VET att jag jobbar mellan 07:00 - 16:00 och har en timmas lunch. Ett jobb jag skulle må bra av så hoppas jag att jag kan jobba 100% och där utgår jag ifrån.
Som det har varit tidigare så har jag fått ett schema över en vecka och igen dag har stämt. Dom ringer in mig och vill att jag ska jobba extra. En dag ska jag jobba mellan 07:00 - 11:00 och innan jag går hem frågar dom om jag kan jobba till 16:00 istället. Sånt klarar jag inte av. Sedan att jag inte heller vet vad som kommer hända under dagen. Nä fan! Där är en av många anledningar till varför jag inte klarar av vissa jobb.
Men den logiken och vision som jag har förstår inte han.
Inners inne så tror jag att jag i hela loppet kommer jag inte kunna jobba 100% men låt mig tro det. Låt mig få rätta jobbet så jag kan bevisa motsatsen eller bara flyta med.
Ja vi sitter där och diskuterar och han påpekar att HAN är inte min handläggare utan jag ska ha någon annan. Nä nu sitter jag där med han, jag har sagt redan första gången att jag vill ha EN kontakt och det kommer bli han, min lilla F.
Han läser igenom läkarintyget och ser konstigt på mig. Han trodde att de där inte skulle fungera men han skulle prata med en specialist.
Jag påpekar hur viktigt det är för mig att komma ut på arbetsmarknaden nu. Jag behöver verkligen hjälp med det och det är nu. "Man kan inte se praktiken som en ekonomisk lösning, det ska vara ett sätt att komma in på företag, testa vad det handlar om och knyta kontakter."
Men va fan tror du F. Praktiken är ingen pengapung för mig, det är den enklaste och bästa vägen för mig att komma in på företag för att visa vad jag kan. Vad jag verkligen kan men nu sitter du, din lilla fitta, och bromsar mig. Nä han ansåg att jag såg fel lösning på praktiken, jag såg det som en ekonomisk lösning. Stick å brinn!!!
Så nu sitter jag här, beviljad EN månads praktik om jag hittar en. Jag har ingen handläggare på AMS eftersom lilla F inte är min. Jag har ingen ekonomi och kommer inte få något typ av stöd förns jag får min månads praktik.
Jag har världens bästa psykolog, sjuksyster, läkare och arbetsterapeut (dock sjukskriven nu) uppe på psykiatrin som stöttar mig till 200% och finns där när jag behöver det. Men jag tycker det är tråkigt att man måste ha ett sånt, faktiskt, kraftfullt gäng bakom sig för att kunna klara sig i detta system. Detta system som ska vara bra, hjälpa folk att få arbete och arbetstillfällen. Hjälpa till med utbildning osv.
Nä nu går ja å gräver ner mig. Jag ber om ursäkt till alla som jag dissat sista dagarna genom att inte svara i telefon, sms, FB och annan typ av kontakt. Jag genomgår just nu en förbannad kris som får mig att tappa hopp om mycket, inte minst om människan och dess mentalitet. En dag får jag kanske kraft till att ta tag i saker men just nu vill jag bara vara nergrävd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar