Jag behöver bara kliva upp från sängen så börjar tårarna spruta på mig. Tårarna finns där än om Roger skulle ha varit hemma men dom blir fler nu när han är borta.
Det är så otroligt jobbigt att vakna i detta kaos. Att bara "må bra" i sovrummet och när man kliver ut därifrån så kommer det som ett stenras över mig. Hur set ser ut, hur min kropp reagerar på röran som är här hemma. Allt som måste göras som jag inte KAN göra och hur otroligt mycket jag vill att dehär ska vara över.
Jag blir apatisk av stressen och förtvivlan som ligger över mig. Jag vill bara lägga mig ner och sova bort tiden som kommer fram till vi får nycklarna.
Och pricken över i:et så har jag slut på flyttkartonger så nu KAN jag verkligen inte packa mer. Ja vad kan jag göra då? Joo städa så jag kan bo här. Ja så det är väl dagens att göra...städa i röran som kommer bli värre.
Och mitt i allt så har jag så otroligt dåligt samvete över att ta hit tjejerna, mina älsklingar, till veckan. Ta hit dom till denna röra, denna grotta, soptipp.
Men men, de är kanske jag som överreagerar, förstorar upp och lägger till alla hormoner...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar