Det jag jämrat mig över är den dagen jag inte kan gå på mina långa härliga promenader med hundarna för att kroppen säger nej. Det går bra dagtid när jag är ute med dom. Men när natten kommer så kommer smärtan och sömnen uteblir. Förbannade foglossningar! Varför just jag? Varför så tidigt? Vill spruta in smärtstillande i kroppen och bara få må bra, sova gott. Härja med hundarna och ungarna med glatt humör.
Inte ha gråten i halsen och humörsvägningar får helvettet.
Sedan som med alla andra hundar. Understimulerade hundar är inte roligt att ha att göra med och när man själv inte mår bra blir det en offantligt dålig kombo. Nu säger jag inte att mina hundar mår dåligt osv. Dom har det bra. Dom får motion, diciplin och kärlek så dom klarar sig. Jag är bara orolig hur framtiden tar sig och hur jag kommer få må fram över. För efter denna natt som varit och denna dag som gått så vill jag inget annat än att bara ligga ner och inte röra mig ur fläcken.
Min familj sätter jag alltid först hur jag än mår. Och mina hundar blir inte och ska inte bli berörd över att jag är gravid.
Idag på promenaden blev det kong- och godissök. Det är jobbigt att arbeta i snön både fysiskt och mentalt för hundarna. Snön gör det jobbigare att ta sig fram för hundarna och lukten från godis och kongen omsluts av snön så den sprids inte på samma sätt. Har nu två trötta sötnosar i bädden.
Du vet att det bara är att säga till om du behöver en hundrastare någon dag. Är jag ledig och hemma tar jag dem gärna, det vet du! KRAMAR OM! ♥
SvaraRadera