Inte för att någon har sagt motsatsen. Mem det är inte en dans på rosor att vara mamma. Hellst till en tös som är vaken större delen av dygnet. I morgon ska jag prata med BVC för att se vad som kan vara galet. Kan det vara utslagen i ansiktet eller är hon bara en vaken tös.
Jag har börjat motionera nu. Power walk står på schemat än så länge. Sedan hoppas jag att jag snart kan börja bygga muskler igen med programmet vi körde innan jag blev tjock.
Jag ska sätta upp en longerings ring på tomten. Idag när jag va ute med hundarna kom jag fram till tre saker. Nr 1. Tomten är tillräckligt stor. Nr 2. Hundarna gillcar det. Nr 3. Jag har saknat det. Det kan vara en bra början till att komma igång med träningen.
Nä nu ska jag försöka få bruden att somna. Go natt på dig.
torsdag 27 juni 2013
lördag 22 juni 2013
torsdag 13 juni 2013
Nya kapitel i livet
Tiden har gått, lika så en mängd olika händelser. Månaden som varit har varit lång, otroligt lång.
I början av maj gick jag hem från jobbet på grund av ryggen.
Nedpackningen av lägenheten tog fart och vi fick nyklarna till huset. Dirrekt påbörjades renoveringarna i huset och en låda efter en annan fylldes för att fraktas vidare.
Tjejerna har gjort ett otroligt bra jobb med att hantera flytten och skolan i samma veva.
Jag fortsatte att vara rund om magen och hundarna fick tyvärr inte den träningen dom behöver. Detta har dom dock hanterat otroligt bra. Inga överslags handlingar eller andra tecken på att verkligen INTE gilla läget.
Nu sitter jag här, efter en lång maj månad och försöker se tillbaka på det som varit och vad som komma skall.
Det är mycket i maj månad jag inte riktigt kan ta in. Nr 1, utsikten i lägenheten kommer aldrig tillbaka. En tanke jag inte riktigt gillar då jag ÄLSKADE den där utsikten.
Nr 2. Mitt namn är inte Emma Bylund längre utan jag är Emma Grimmer. Jag och Roger hör mer ihop nu än någon sin och våra band har stärkts med löften, utbyte av ring och en massa saker som för mig och han ett giftemål innebär. Den 25/5 blev vi herr och fru Grimmer.
Nr 3. Inflytten. Att lämna nycklarna till lägenheten och spendera första natten i huset. Oj så oklart det är här hemma men vad skönt att äntligen få bo här.
Nr 4. En familjemedlem till. En lite tös kom till oss den 7/6 fullt frisk med fyra tassar och en nos.
Pungt nr 4 återkommer jag till mer vid senare tillfälle.
Men man kan lungt säga att livet är inte som det var sist jag loggade in på bloggen. Den har stått stilla av många anledningar, lika så hund träningen.
Mitt mål nu är att komma tillbaka till en vardag med mitt Nya liv, vårt Nya liv. Jag vill verkligen komma igång med hund träningen till 110 % men jag måste få ta tid på mig att komma in i mamma rollen.
Jag har en fantastisk man och två fantastiska bonus barn som gör mitt liv ovärdeligt. Sedan har det tillkommit saker som kryddar det hela och gör livet om ännu bättre.
Nu ska jag ner och göra mat till tösen, som för övrigt heter Nicole, och avslutar med en bild bomb.
I början av maj gick jag hem från jobbet på grund av ryggen.
Nedpackningen av lägenheten tog fart och vi fick nyklarna till huset. Dirrekt påbörjades renoveringarna i huset och en låda efter en annan fylldes för att fraktas vidare.
Tjejerna har gjort ett otroligt bra jobb med att hantera flytten och skolan i samma veva.
Jag fortsatte att vara rund om magen och hundarna fick tyvärr inte den träningen dom behöver. Detta har dom dock hanterat otroligt bra. Inga överslags handlingar eller andra tecken på att verkligen INTE gilla läget.
Nu sitter jag här, efter en lång maj månad och försöker se tillbaka på det som varit och vad som komma skall.
Det är mycket i maj månad jag inte riktigt kan ta in. Nr 1, utsikten i lägenheten kommer aldrig tillbaka. En tanke jag inte riktigt gillar då jag ÄLSKADE den där utsikten.
Nr 2. Mitt namn är inte Emma Bylund längre utan jag är Emma Grimmer. Jag och Roger hör mer ihop nu än någon sin och våra band har stärkts med löften, utbyte av ring och en massa saker som för mig och han ett giftemål innebär. Den 25/5 blev vi herr och fru Grimmer.
Nr 3. Inflytten. Att lämna nycklarna till lägenheten och spendera första natten i huset. Oj så oklart det är här hemma men vad skönt att äntligen få bo här.
Nr 4. En familjemedlem till. En lite tös kom till oss den 7/6 fullt frisk med fyra tassar och en nos.
Pungt nr 4 återkommer jag till mer vid senare tillfälle.
Men man kan lungt säga att livet är inte som det var sist jag loggade in på bloggen. Den har stått stilla av många anledningar, lika så hund träningen.
Mitt mål nu är att komma tillbaka till en vardag med mitt Nya liv, vårt Nya liv. Jag vill verkligen komma igång med hund träningen till 110 % men jag måste få ta tid på mig att komma in i mamma rollen.
Jag har en fantastisk man och två fantastiska bonus barn som gör mitt liv ovärdeligt. Sedan har det tillkommit saker som kryddar det hela och gör livet om ännu bättre.
Nu ska jag ner och göra mat till tösen, som för övrigt heter Nicole, och avslutar med en bild bomb.
tisdag 7 maj 2013
Vilse i bollen
Ja just nu kan jag inte säga mer än att jag är vilse. Utpumpad på all energi och vilsen i mig själv.
Igår kväll gick polisen ut med information om en försvunnen 12 årig tjej här i Domsjö. Rysningarna i hela kroppen började redan där. LaTanya är 11 år, hon har 12 åringar i klassen och hon känner en del i klasserna ovanför. Det är på "rätt sida" av Domsjö så hon går garanterat på Domsjöskolan. Ja 1+1 blir 2 och det är nog någon som tjejerna känner eller känner till. Men vad har hänt?!?!
Med en oro i kroppen somnar jag och planerar morgondagen. Hur förbereder man sina två barn att deras klasskompis kanske är försvunnen och att försvunnen kan innebära många olika saker bl kidnappning och död.
Klockan halv fem ringde Rogers telefon. Hemvärnet ville kalla ut honom för skallgång och jag kände direkt. Vad kan JAG göra? Roger kan inte slita sig från jobbet men vad kan då istället JAG göra. Jag, en gravid kvinna i vecka 36 med två hundar.
Hela morgonen avböjde Polisen hjälp från allmänheten och vid 10 tiden samlade dom upp sig. Då kom bl Missing People och andra föreningar i området på tal och dom öppnade en bred kanal för att kunna utöka sökningen på tösen. Halv 11 hittades hon vid liv, tack och lov.
Men då till min förmiddag. Jag har gått här hemma av och an för att lägga ett beslut. Ska jag ta hundarna och gå skallgång om så behövs? Ska jag utsätta kroppen för det då det blir svår terräng?
Efter rådfrågning med min bättre hälft kom jag fram till att Ja jag beger mig ut i skogen. Då har jag iaf försökt. Sedan om jag då ligger däckad i två dagar må så vara. Jag har varit med och försökt hitta en person, en tolv årig flicka som kan vara en kompis till mina två.
Ja som du förstår så behövde jag inte rycka ut vilket kändes skönt. Men ändå, denna oro och jobbiga känsla i kroppen att vara otillräcklig. Den har tagit musten ur mig.
Mamma kom sedan och vi körde ett tok rejs med kartonger och packning. Tusen tack mamma!!!!
Sedan kom denna känsla tillbaka, att inte räcka till. Att inte kunna tillfredsställa, att inte kunna hjälpa till. Den knäcker mig i tusen bitar och kommer lite nu och då. Det är inte meningen att jag ska ha krämpor i kroppen, det är inte meningen att jag ska ha för hög vilja till att göra saker men kroppen säger blankt NEJ. Under denna graviditet har nog psyket mått som sämst (känner jag just nu).
Att vilja bära dessa flytt kartonger, att inte behöva be om hjälp. Att kunna riva och poka på i huset, utan att köra slut på pappa och Roger (som redan har för mycket att göra).
Nä just nu är jag inte mentalt stabil för fem öre. Tårarna sprutar och jag behöver något annat. Men vad?
Igår kväll gick polisen ut med information om en försvunnen 12 årig tjej här i Domsjö. Rysningarna i hela kroppen började redan där. LaTanya är 11 år, hon har 12 åringar i klassen och hon känner en del i klasserna ovanför. Det är på "rätt sida" av Domsjö så hon går garanterat på Domsjöskolan. Ja 1+1 blir 2 och det är nog någon som tjejerna känner eller känner till. Men vad har hänt?!?!
Med en oro i kroppen somnar jag och planerar morgondagen. Hur förbereder man sina två barn att deras klasskompis kanske är försvunnen och att försvunnen kan innebära många olika saker bl kidnappning och död.
Klockan halv fem ringde Rogers telefon. Hemvärnet ville kalla ut honom för skallgång och jag kände direkt. Vad kan JAG göra? Roger kan inte slita sig från jobbet men vad kan då istället JAG göra. Jag, en gravid kvinna i vecka 36 med två hundar.
Hela morgonen avböjde Polisen hjälp från allmänheten och vid 10 tiden samlade dom upp sig. Då kom bl Missing People och andra föreningar i området på tal och dom öppnade en bred kanal för att kunna utöka sökningen på tösen. Halv 11 hittades hon vid liv, tack och lov.
Men då till min förmiddag. Jag har gått här hemma av och an för att lägga ett beslut. Ska jag ta hundarna och gå skallgång om så behövs? Ska jag utsätta kroppen för det då det blir svår terräng?
Efter rådfrågning med min bättre hälft kom jag fram till att Ja jag beger mig ut i skogen. Då har jag iaf försökt. Sedan om jag då ligger däckad i två dagar må så vara. Jag har varit med och försökt hitta en person, en tolv årig flicka som kan vara en kompis till mina två.
Ja som du förstår så behövde jag inte rycka ut vilket kändes skönt. Men ändå, denna oro och jobbiga känsla i kroppen att vara otillräcklig. Den har tagit musten ur mig.
Mamma kom sedan och vi körde ett tok rejs med kartonger och packning. Tusen tack mamma!!!!
Sedan kom denna känsla tillbaka, att inte räcka till. Att inte kunna tillfredsställa, att inte kunna hjälpa till. Den knäcker mig i tusen bitar och kommer lite nu och då. Det är inte meningen att jag ska ha krämpor i kroppen, det är inte meningen att jag ska ha för hög vilja till att göra saker men kroppen säger blankt NEJ. Under denna graviditet har nog psyket mått som sämst (känner jag just nu).
Att vilja bära dessa flytt kartonger, att inte behöva be om hjälp. Att kunna riva och poka på i huset, utan att köra slut på pappa och Roger (som redan har för mycket att göra).
Nä just nu är jag inte mentalt stabil för fem öre. Tårarna sprutar och jag behöver något annat. Men vad?
torsdag 2 maj 2013
Blodad tand å lite jävlar anamma
Nu brinner de i baken på mig. Nu jävlar ska jag komma igång med min dröm.
Lydnads kursen har kommit igång och där varvar jag med både Myy och Amillo på planen. Dock så riktar jag in mig mest på Myy och tränar Amillo hemma med det har behöver förbättra sig på. Han är lite mer av en maskot för oss. Söte lille knorrhanen.
I går så blev det en välbehövlig heldag på klubben och hem kom jag med ett bagage av inspiration och kunskap.
Tanken var att vi skulle ha en prova på bruks dag men då det bara blev jag och Stina där så riktade vi in oss på bevakningen och patrullering som jag är intresserad av.
Vi tog oss ut i skogen och gick en patrull stig med utlagda föremål med bl Myy. Hon är en naturbegåvning den bruden. Andra rundan körde vi föremål och figge ute i skogen. Och hon är sitt vanliga jag lille trasan.
Föremålet markerar hon tydligt, har svårt att plocka upp det men visar att DÄÄÄÄÄR är det. Figgen springer hon fram till men är inte mycket aktiv i tex lek. Hon springer fram, konstaterar att där är den och kommer tillbaka i 110 knyck.
Att inte träna och ta vara på denna hund vore som att kasta bort pengar = onödigt. Och innerst inne tror jag att Roger vill vara med i hennes utveckling och träning för han kan själv relatera till det vi gör. Nä nu ska jag få ordning på saker och ting på klubben så vi får till en kurs så snart som möjligt. Sedan ska jag röntga henne och göra MT så det är bortgjort under sommaren. Fan va jag är taggad.
Själv ska jag börja med att gå GUF så jag kan vara med på övningar osv. Det är en utbildning på två veckor som jag kan göra när kroppen är i trim efter förlossningen.
När ungen blivit lite äldre ska jag gå GMU så jag blir en fulländad soldat med hund. Äntligen så kanske jag kan få uppnå en av mina större drömmar.
I övrigt så växer jag. Nu är det snart bara 4 veckor kvar till beräknat datum. Det börjar bli lite tungt och ryggen tar stryk nu. Låg i sängen förra veckan och har nu en test period av jobb för att se om jag verkligen ska jobba eller inte. Ska jag lyssna på ryggen så säger den blankt NEJ. Ska jag lyssna på resten av mig så säger...nä skriker den JAAA.
Vi har nu äntligen fått nycklarna till huset så igår började min älskade pappa att riva hallen. Roger är där nu och river på övervåningen för att påbörja vårt sovrum. Tiden börjar gå fort nu. Framtiden är snart här och det är Juli. :)
För övrigt så har hundarna det ganska bra. Eftersom min rygg inte är 100 % bra så lider deras aktivering lite. Tanken är att jag ska testa på mig att cykla lite, se om det går bra med ryggen. Då hoppas jag att dom båda kan få tömma energi ordentligt vilket är stundvis välbehövligt. Men det går för övrigt ingen nöd på dom. Jag tycker att dom anpassar sig OTROLGIT bra till mina dagar som går upp och ner. Jag är stolt över dom två.
Lydnads kursen har kommit igång och där varvar jag med både Myy och Amillo på planen. Dock så riktar jag in mig mest på Myy och tränar Amillo hemma med det har behöver förbättra sig på. Han är lite mer av en maskot för oss. Söte lille knorrhanen.
I går så blev det en välbehövlig heldag på klubben och hem kom jag med ett bagage av inspiration och kunskap.
Tanken var att vi skulle ha en prova på bruks dag men då det bara blev jag och Stina där så riktade vi in oss på bevakningen och patrullering som jag är intresserad av.
Vi tog oss ut i skogen och gick en patrull stig med utlagda föremål med bl Myy. Hon är en naturbegåvning den bruden. Andra rundan körde vi föremål och figge ute i skogen. Och hon är sitt vanliga jag lille trasan.
Föremålet markerar hon tydligt, har svårt att plocka upp det men visar att DÄÄÄÄÄR är det. Figgen springer hon fram till men är inte mycket aktiv i tex lek. Hon springer fram, konstaterar att där är den och kommer tillbaka i 110 knyck.
Att inte träna och ta vara på denna hund vore som att kasta bort pengar = onödigt. Och innerst inne tror jag att Roger vill vara med i hennes utveckling och träning för han kan själv relatera till det vi gör. Nä nu ska jag få ordning på saker och ting på klubben så vi får till en kurs så snart som möjligt. Sedan ska jag röntga henne och göra MT så det är bortgjort under sommaren. Fan va jag är taggad.
Själv ska jag börja med att gå GUF så jag kan vara med på övningar osv. Det är en utbildning på två veckor som jag kan göra när kroppen är i trim efter förlossningen.
När ungen blivit lite äldre ska jag gå GMU så jag blir en fulländad soldat med hund. Äntligen så kanske jag kan få uppnå en av mina större drömmar.
I övrigt så växer jag. Nu är det snart bara 4 veckor kvar till beräknat datum. Det börjar bli lite tungt och ryggen tar stryk nu. Låg i sängen förra veckan och har nu en test period av jobb för att se om jag verkligen ska jobba eller inte. Ska jag lyssna på ryggen så säger den blankt NEJ. Ska jag lyssna på resten av mig så säger...nä skriker den JAAA.
Vi har nu äntligen fått nycklarna till huset så igår började min älskade pappa att riva hallen. Roger är där nu och river på övervåningen för att påbörja vårt sovrum. Tiden börjar gå fort nu. Framtiden är snart här och det är Juli. :)
För övrigt så har hundarna det ganska bra. Eftersom min rygg inte är 100 % bra så lider deras aktivering lite. Tanken är att jag ska testa på mig att cykla lite, se om det går bra med ryggen. Då hoppas jag att dom båda kan få tömma energi ordentligt vilket är stundvis välbehövligt. Men det går för övrigt ingen nöd på dom. Jag tycker att dom anpassar sig OTROLGIT bra till mina dagar som går upp och ner. Jag är stolt över dom två.
lördag 20 april 2013
Att fly
Det var precis det jag gjorde idag. Jag flydde hemmifrån. Så nu ligger
jag i mitt ungdomsrum med två nyduschade hundar och längtar efter Roger.
God Natt
jag i mitt ungdomsrum med två nyduschade hundar och längtar efter Roger.
God Natt
Folk får tycka...
Ja ni får tycka vad ni vill men såhär ÄR det för mig just nu.
Jag behöver bara kliva upp från sängen så börjar tårarna spruta på mig. Tårarna finns där än om Roger skulle ha varit hemma men dom blir fler nu när han är borta.
Det är så otroligt jobbigt att vakna i detta kaos. Att bara "må bra" i sovrummet och när man kliver ut därifrån så kommer det som ett stenras över mig. Hur set ser ut, hur min kropp reagerar på röran som är här hemma. Allt som måste göras som jag inte KAN göra och hur otroligt mycket jag vill att dehär ska vara över.
Jag blir apatisk av stressen och förtvivlan som ligger över mig. Jag vill bara lägga mig ner och sova bort tiden som kommer fram till vi får nycklarna.
Och pricken över i:et så har jag slut på flyttkartonger så nu KAN jag verkligen inte packa mer. Ja vad kan jag göra då? Joo städa så jag kan bo här. Ja så det är väl dagens att göra...städa i röran som kommer bli värre.
Och mitt i allt så har jag så otroligt dåligt samvete över att ta hit tjejerna, mina älsklingar, till veckan. Ta hit dom till denna röra, denna grotta, soptipp.
Men men, de är kanske jag som överreagerar, förstorar upp och lägger till alla hormoner...
Jag behöver bara kliva upp från sängen så börjar tårarna spruta på mig. Tårarna finns där än om Roger skulle ha varit hemma men dom blir fler nu när han är borta.
Det är så otroligt jobbigt att vakna i detta kaos. Att bara "må bra" i sovrummet och när man kliver ut därifrån så kommer det som ett stenras över mig. Hur set ser ut, hur min kropp reagerar på röran som är här hemma. Allt som måste göras som jag inte KAN göra och hur otroligt mycket jag vill att dehär ska vara över.
Jag blir apatisk av stressen och förtvivlan som ligger över mig. Jag vill bara lägga mig ner och sova bort tiden som kommer fram till vi får nycklarna.
Och pricken över i:et så har jag slut på flyttkartonger så nu KAN jag verkligen inte packa mer. Ja vad kan jag göra då? Joo städa så jag kan bo här. Ja så det är väl dagens att göra...städa i röran som kommer bli värre.
Och mitt i allt så har jag så otroligt dåligt samvete över att ta hit tjejerna, mina älsklingar, till veckan. Ta hit dom till denna röra, denna grotta, soptipp.
Men men, de är kanske jag som överreagerar, förstorar upp och lägger till alla hormoner...
fredag 19 april 2013
Tillåt mig att ha en "tycka-synd-om-mig-själv" stund
Det suger just nu. Tårarna flödar från ögonen och jag saknar Roger!
Som dom flesta vet så flyttar vi snart. Och vad innebär det för mig, jo packa packa packa packa, Glömde jag nämna packa?
Jag blir så sjukt frustrerad över att inte kunna hjälpa till mer. Att inte kunna ta en enda kartong över till huset, utan det enda jag kan göra är att packa. Jag vill kunna klara mig själv och sköta mig själv men det går bara inte just nu.
Jag sitter i ett förbannat hamsterhjul där det enda jag kan göra är att springa runt (packa) och inget annat händer, jo resten av lägenheten förfaller. Det är så stökigt här så jag vägrar lämna hundarna ensammen hemma om dagarna. Det enda rum jag inte får SUPER allergi i är sovrummet, där får jag bara lite allergi, än så länge.
Och mitt i allt så är Roger borta en helg till. Från torsdag till söndag och jag håller på att gå sönder. Visst, det är bra att vara ifrån varandra osv och det tror jag på. Men inte just nu, inte nu i denna stund, i denna röra som inte blir bättre.
Nu har jag kommit till en bristningspunkt där jag går av. Det känns som att jag ligger i bitar på golvet alldeles trasig (ungefär som ljuslyktan som ligger i tusen bitar inne på gästtoan som jag inte tagit hand om ännu).
Fan när jag läser vad jag skriver så känner jag mig patetisk men jag kan inte hjälpa det. Alla runt om mig säger att jag inte ska stressa osv. För det första, lätt för er att säga då det enda ENDA jag kan göra är att packa, packa och packa. För det andra så är jag den ENDA som kommer att packa då Roger är den som kommer få bära all skit. Ge och ta. Hade jag fått ändra något just nu så hade flytten varit över redan, antingen så spolar vi fram tiden så det är Juli nu eller så kom husköpet i november istället så jag kunde hjälpa till med liiiite mer.
Nä helvette åt allt! Jag saknar Roger. Jag saknar tjejerna. Jag saknar ett jämt humör som går att hantera. Jag saknar ordning och reda. Jag saknar att kunna lämna hundarna i en trygg miljö. Jag saknar mig själv...
Som dom flesta vet så flyttar vi snart. Och vad innebär det för mig, jo packa packa packa packa, Glömde jag nämna packa?
Jag blir så sjukt frustrerad över att inte kunna hjälpa till mer. Att inte kunna ta en enda kartong över till huset, utan det enda jag kan göra är att packa. Jag vill kunna klara mig själv och sköta mig själv men det går bara inte just nu.
Jag sitter i ett förbannat hamsterhjul där det enda jag kan göra är att springa runt (packa) och inget annat händer, jo resten av lägenheten förfaller. Det är så stökigt här så jag vägrar lämna hundarna ensammen hemma om dagarna. Det enda rum jag inte får SUPER allergi i är sovrummet, där får jag bara lite allergi, än så länge.
Och mitt i allt så är Roger borta en helg till. Från torsdag till söndag och jag håller på att gå sönder. Visst, det är bra att vara ifrån varandra osv och det tror jag på. Men inte just nu, inte nu i denna stund, i denna röra som inte blir bättre.
Nu har jag kommit till en bristningspunkt där jag går av. Det känns som att jag ligger i bitar på golvet alldeles trasig (ungefär som ljuslyktan som ligger i tusen bitar inne på gästtoan som jag inte tagit hand om ännu).
Fan när jag läser vad jag skriver så känner jag mig patetisk men jag kan inte hjälpa det. Alla runt om mig säger att jag inte ska stressa osv. För det första, lätt för er att säga då det enda ENDA jag kan göra är att packa, packa och packa. För det andra så är jag den ENDA som kommer att packa då Roger är den som kommer få bära all skit. Ge och ta. Hade jag fått ändra något just nu så hade flytten varit över redan, antingen så spolar vi fram tiden så det är Juli nu eller så kom husköpet i november istället så jag kunde hjälpa till med liiiite mer.
Nä helvette åt allt! Jag saknar Roger. Jag saknar tjejerna. Jag saknar ett jämt humör som går att hantera. Jag saknar ordning och reda. Jag saknar att kunna lämna hundarna i en trygg miljö. Jag saknar mig själv...
torsdag 11 april 2013
Dagarna.
Dagarna som går är fram och tillbaka. Ena dagen är toppen bra och andra är kass som fan.
Men då kommer dagar som denna. Oj kärlek! Vaknade med min älskling vid min sida. Haft en bra dag på jobbet. Hämtade hundarna och hälsade på Amillos uppfödare på Reginas Zoohörna. Sedan vidare till Anders och hundarna. Oj vilken härlig promenad på isen vi haft. Fräknarna ökar i mitt ansikte och hundarna är belåtna.
Kvällen avslutas med pitzza, film och soff mys med familjen som åker bort i helgen. Tycker inte om den tanken men ja får bara lov att överleva.
Published with Blogger-droid v2.0.10
tisdag 9 april 2013
Tiden som kommer
Kan inte precis säga att jag gillar dom kommande två veckorna. Plus att jag innerst inne känner en Svag oro inför kommande månad.
Här ligger jag nu i vecka 32 och ska bli lämnad själv först fredag till söndag och sedan onsdag till söndag veckan där på. Och mitt i allt ska vi flytt packa.
Jag har en halsbränna som ger mig feber frossa och huvudvärk. Och konstant näsblod som gör mig illamående. Och här ska jag vara själv, med två hundar iofs, men under tiden ska jag vara effektiv och göra mitt jobb, packa. Det är med en tår i ögat jag gör detta.
Sedan den kommande månad, flytt. Den första får vi nyckarna till huset och då börjas det. Renovering, flytt, få ett liv att fungera, ev spädbarn. Ja det kommer bli mycket. Innerst inne vill jag att det ska vara juli nu så man kan få ha kommit nån vart. Nej nej, bara april.
Ja Myy har iaf löpt och det är klart för denna gång. Nu är det storsatsning på bl lydnadsettan för henne.
Amillo har kommit hem efter att ha varit hos pappa och mamma i en månad.
Nu ska de banne mig vara sista gången jag särar på dom under löpen. Dehär SKA funka att ha dom tillsammans och gör de inte de så blir de kastrering känns de som.
Nä nu ska jag börja med att överleva tiden som kommer. Myys och Amillos träning kommer startas upp nu snart igen och då kommer de uppdatering om hur dom båda ligger till just nu.
Published with Blogger-droid v2.0.10
lördag 23 mars 2013
Han och jag
I september, oktober och november 2008 flörtade vi för fullt över bardisken och nätet. I december 2008 flyttade jag in och fick en ny, helt fantastisk familj. Februari 2010 förlovade vi oss. April 2011 flyttade vi från huset och juli 2011 fick vi nycklarna till lägenheten. I november 2012 fick vi reda på att vi ska utöka familjen och nu i maj 2013 får vi nycklarna till vårt hus.
Under denna tid har vi gått igenom ris och ros tillsammans. Han har funnits där under alla mina jobbiga stunder och jag har funnits där för honom. Han har följt mig i min utredning om ADHD och funnits som stort stöd. Vi har förlorat vänner och kära och det har kommit till vänner och kära.
Många utflykter och äventyr har vi upplevt, bara vi två men även hela familjen.
Han skulle inte ha hundar i familjen men idag lever han med två st. Tack älskling för att du låter mig ha dessa varelser runt mig.
Han är den jag lever med. Han är den jag älskar. Han är den jag saknar när jag är ensammen. Han är den jag tillhör. Han är den jag är trogen.
Tillsammans är vi stark. Tillsammans är vi ett. Älskar dig hjärtat. Älskar dina små blommor som att dom vore mina egna. Älskar det vi gjort, gör och kommer göra i vårt liv.
Published with Blogger-droid v2.0.10
söndag 17 februari 2013
Bitter och arg
Ja det blir jag på mig själv när jag inser att jag haft ett toppen pass i fårhagen och varken filmat eller tagit en enda bild. Faen ta mig.
Jag återkommer iaf senare med utförlig upodatering om hur det gått. Är stolt över vår prestation iaf.
Published with Blogger-droid v2.0.10
onsdag 13 februari 2013
Att vara ur fas
Det jag jämrat mig över är den dagen jag inte kan gå på mina långa härliga promenader med hundarna för att kroppen säger nej. Det går bra dagtid när jag är ute med dom. Men när natten kommer så kommer smärtan och sömnen uteblir. Förbannade foglossningar! Varför just jag? Varför så tidigt? Vill spruta in smärtstillande i kroppen och bara få må bra, sova gott. Härja med hundarna och ungarna med glatt humör.
Inte ha gråten i halsen och humörsvägningar får helvettet.
Sedan som med alla andra hundar. Understimulerade hundar är inte roligt att ha att göra med och när man själv inte mår bra blir det en offantligt dålig kombo. Nu säger jag inte att mina hundar mår dåligt osv. Dom har det bra. Dom får motion, diciplin och kärlek så dom klarar sig. Jag är bara orolig hur framtiden tar sig och hur jag kommer få må fram över. För efter denna natt som varit och denna dag som gått så vill jag inget annat än att bara ligga ner och inte röra mig ur fläcken.
Min familj sätter jag alltid först hur jag än mår. Och mina hundar blir inte och ska inte bli berörd över att jag är gravid.
Idag på promenaden blev det kong- och godissök. Det är jobbigt att arbeta i snön både fysiskt och mentalt för hundarna. Snön gör det jobbigare att ta sig fram för hundarna och lukten från godis och kongen omsluts av snön så den sprids inte på samma sätt. Har nu två trötta sötnosar i bädden.
Published with Blogger-droid v2.0.10
tisdag 12 februari 2013
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)