onsdag 12 februari 2014

Gå mot strömmen

Sedan Nicole började krypa såg vi på Myy att hon inte gillade det så mycket. Vi vet sedan tidigare att barn från ca 1 - 5 år gillar hon inte. Dom jagar och är påträngande och det vänder hennes humör ganska fort. En gång har jag sett henne visa tänderna och morra tydligt åt en flicka som inte respekterade henne.

Men barn som lyssnar, kan läsa Myy och som låter henne vara när hon vill funkar hon toppen med. Men då har vi lilla N som inte lyssnar och förstår. Hon jagar inte Myy men hon är oberäknelig och det tycker trasan är jobbigt.
Stundom har jag funderar på omplacering då hon är så stressar. Ibland omplacering till sommaren då N blitt äldre.
Stänga in henne i hundrummet osv. Men Myy är så social och vill vara nära och Nicole kommer i vägen.
Och omplacera jag henne så blir det tufft. Det är en tuff hund, svår hund som tyvärr inte skulle klara det så bra känns det som.
Men efter att ha pratat med en av dom som känner Myy bättre än mig så ser jag ljuset i tunneln. Min älskade Mimmi Tack för att du finns.
Många tycker nog att jag är dum som har kvar henne i familjen då hon visar obehag som hon gör. Stressar, har svårt att ligga still osv. Ja ni får dömma mig då som en dum hundägare. Men ni lever inte med min flock, en speciell hund som Myy, och vilka tendenser hon har.

Den lösningen vi har här hemma nu är ett bord som Nicole inte når upp till men Myy kan hoppa upp. Där har hon en Biabädd med gnagben och hon är mycket lugnare här hemma nu för tiden. Så skönt och jag hoppas denna lösningen håller till de att Nicole förstår vad man säger till henne.

Som sagt, ni får tycka att jag är en dum hundägare och det är absolut inte lösningen ni hade haft men nu är det såhär hos oss. Hade det varit en annan hund hade jag omplacera.  Men Myy är speciell på ett sätt som är svår att förstå. En omplacering skulle hon nog inte klara av (visst det gör kanske inte alla hundar men hon skulle bli en hund som åker från hem till hem på grund av fulheter).

För övrigt så va jag på ett privat vallpass i måndags. Oj vad det var behövligt.
Hon visade samma olater som tidigare och det var bara att ta tjuren i hornen. Danne fick rycka in ett tag och efter det gick hon som en klocka. Som hon ska och kan gå.
Hon hade för mycket i sig. Under måndagen så hängde hon mer i fåren än vad hon gjort tidigare. Hon gick inte att stanna på något sätt och hon såg igenom mig för att komma åt fåren, jag stod bara ivägen.
Men sista stunden i hagen rös vi alla i kroppen. Jag kunde stanna henne, hålla ut henne från fåren. Göra kontrollerande starter och stop. Hon va toppen tösen och trött när vi kom hem.
Ja de finns hopp om en framtid i fårhagen.  Nu är de bara jag som ska lära mig.


Posted via Blogaway

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar